strukturtapet

Ännu mera overklighet.

Man har knappt hunnit återhämta sig sedan Christine gick bort i februari. Man har med nöd och näppe hunnit placera sig i vardagen igen. Ni tror kanske att jag överdriver, det har ju gått hela nio månader. Nio månader är lång tid, men ack så fort det går. Efter så lång tid borde man ha anpassat sig. Men det gör man inte. Inte jag, inte Rasmus.
Sen händer det igen. Man får ett telefonsamtal. Och det är inget glatt besked. För det första, det är fördjävligt att höra sin egen mor gråta, må så himla dåligt. För det andra, sitter hon i en bil tillsammans med en kollega, och mår inte bra, jag kan inget göra. Vill inget hällre än att hålla om henne. För det tredje, får jag reda på, ganska oväntat, att min moster har gått bort. Min hjärna förstår först inte vad mamma säger. Min hjärna vill i första hand trösta mor. Min hjärna bestämmer med mor att vi ska höras om en halvtimme när hon kommer hem, min hjärna vill inget hällre än att mamma ska sluta gråta. Men när jag lägger ner luren. I samma sekund som luren når den fula vaxduken från marimekko på vårt bord i fikarummet, så kommer gråten. Hjärnan har hunnit ikapp och jag har insett att det är allvar.
Min moster finns inte mer.
Känn på orden. Min moster finns inte mer. De är ju helt overkliga att tänka. Testa att säga dem, min moster finns inte mer, det brister.

Ni som inte själva upplevt smärtan, kommer inte kunna förstå vad jag menar, hur gärna ni än vill kunna sätta er in, hur gärna ni än vill förstå, så kommer ni inte kunna göra det. Inte förrän det händer ER. Smärtan i hela kroppen. Det gör ont i hela kroppen, sorgen. Hela huvudet är sprängfyllt med tankar och frågor. Det här blir väldigt osammanhängade känner jag nu. Men jag kan fortfarande inte tänka klart riktigt. Man fattar inte vad det är som har hänt. Hur fan kunde det hända? Hur gick det till? Varför?

Känns som om jag har salt i ögonen. Det svider av alla tårar. Huvudet ömmar av allt gråtande. Nu ska vi gå igenom den här sörjan igen.
Men vi hjäps åt, ellerhur?