strukturtapet

smärta
Har tagit mig igenom en dag på jobbet. Som tur var hade jag inte en enda gnällig eller elak kund idag. Det hade kunnat få förödande konsekvenser. På något sätt kändes det som att de såg på mig att det var något som inte stämde. Det känns som om jag fått mycket medlidande idag, trots att ingen utom mina kollegor har vetat om det. Jag har bara behövt gå ifrån ett par gånger för att samla mig. Jag har ofta nära till gråten, och i sådana här situationer är det alltid lite extremt. Småsmå saker kan utlösa en gråt-attack. Det kan räcka att jag tänker på min ledsna mamma, så kommer mina tårar också.
Jag som i vanliga fall är en positiv människa. Som hela tiden försöker se det goda, som tänker positivt, får plötsligt väldigt svårt för det. "Men det kommer bli bra" Hur vet du det? Tänk om det aldrig blir bra. Tänk om jag kommer ha ont i hjärtat resten av mitt liv.
Innerst inne vet jag att man inte kan tänka så. Att man inte kan gå omkring och se det negativa, att aldrig se ljuset. Jag vet att man inte borde ha negativa tankar, för det föder negativa tankar. Då skulle man må dåligt som fan, men just nu kan jag kan inte låta bli. Det är för svårt att tänka positivt.
Jag måste nog vara nere ett tag. Jag måste nog ha smärta i hela kroppen.
Jag måste sörja. Gråta. Skriva. Prata.