strukturtapet

Morgondagen
Hade jag fått välja hade jag nog hoppat över morgondagen. Just 2:a december 2009 vill jag inte vara med om. Jag drar ut på nattandet så länge jag kan ikväll. Vill inte somna, vill inte vakna och inse vad jag ska ta mig igenom, igen. Alla dessa ledsna människor, alla dessa ärrade själar... Smärtan. Oron. Ilskan. Huvudverken. Det verkar som att alla ställer sig samma fråga, kommer vi klara av det här? Kommer benen bära? Kommer benen bära hela dagen, eller kommer de ge vika för vad vi förlorat.
Det återstår att se. Dett finns ingen annan utväg än att gå igenom det. Igen. Och igen. För det kommer att fortsätta hända. Hur jobbigt och förbannat jävla helvetes skit det är att tänka så, så kommer det att hända igen. Våra hjärtan kommer slitas sönder många gånger under vår livstid. Därför måste vi heala våra söndertrasade muskelklumpar med kärlek. Vi måste älska våra nära, ära dem så länge vi har dem.

Nej. Man får väl försöka sova lite.
Begravningen imorgon.