Sandra har tagit nya tag nu. Känner att jag kanske är skyldig er en liten förklaring till eventuellt konstiga inlägg och kommentarer på olika community. Jag säger det nu, en gång för alla, och sen inte mer. Det är för jobbigt att prata om, berätta om.
Vi hade en tuff period från januari o fram till nu ungefär. Dels hade vi en flytt, som blev av en månad tidigare än beräknat. Vi har en hund och en katt som inte går ihop. Ett jobb man inte riktigt visste hur det skulle bli med. många orosmoment. Dessutom gick jag och Rasmus igenom det värsta man kan, ungefär. Rasmus älskade styvmor, som han levt med i ca 20 år, går bort i cancer. Detta är det absolut värsta jag varit med om i mitt snart 25åriga liv. Vi skulle flytta den 25:e februari var det sagt, eftersom både Rasse och jag var lediga då. Natten den mellan 24:e och 25:e ringer Rasmus pappa och ber honom komma till sjukhuset, då läget förändrats till det sämre. Rasse åkte vid 4 på natten. Efter en dålig natts sömn åker jag vid halv 7 ut och fodrar hästar och går med hund. Hem, gå med egen hund. Hämta mamma och pappa. Vi börjar flytta alla packade saker och håller på hela dagen. Rasmus kommer hem vid 10 på kvällen. Jag är så trött och utmattad av precis allt att allt jag kan göra är att gråta. Vetskapen om att hon ligger där och mår så dåligt. Att vi inte hann flytta allt. Sömnbristen. Vi somnar efter 11. Något senare, 20 över 12 ringer telefonen. Rasmus pappa meddelar att hon har somnat. Jag var så yrvaken och trött att jag inte fattade vad som hade hänt. Det gick liksom inte att fatta. Var med så långt att jag var tvungen att ta på mig kläder och gå ut till bilen. När vi kom till sjukhuset slog det mig vad som hade hänt. Jag insåg fakta. Även om det fortfarande idag, ca 2 månader senare, är ofattbart.
Alla var där. Alla var röda i ögonen. Alla var svullna runt ögonen av sömnbrist och tårar. Alla snörvlade. Alla grät.
Det är därför jag inte varit närvarande på länge. Allt har känts meningslöst. Frågorna har varit många. Känslorna har svallat. Tårarna har runnit. Det yttrar sig olika på alla människor. Alla människor hanterar sånt här p åolika sätt i olika fart. För mig har det tagit ganska lång tid. Även om det inte var en nära släkting. (Vilket det verkar vara nödvändigt att det skall vara för att man ska få sörja mer än två dagar...) Jag hade bara känt henne knappt ett år. Men hon satte så starka spår i mig, jag kände väldigt starkt för henne. Jag vet att Rasmus avgudade henne. Många gjorde det.
Extra stakt blev detta för mig kanske för att det var första gången någon jag kände gick bort. Visst, mina gamla släktingar har somnat in. Men man kände inte dem på samma sätt, man hade inte samma relation till dem som jag hade med henne.
Ett tag undrade jag hur mycket tårar man kunde producera egentligen. De verklade aldrig ta slut.
STÖD CANCERFONDEN.
http://www.cancerfonden.se/
2 comments:
Åh Sandra, du ska veta hur skönt det är sen när man slutar sörja och börjar minnas istället.
Det är sjukt jobbigt att förlora någon närstående, Jag har förlorat två kusiner och en underbar morfar och jag gråter när jag läser vad du skriver, för jag känner igen mig så tydligt.
Vi får kramas lite extra på lördag!
Loveyou
Jag vet att det är svårt att se nu, men det kommer att ordna sig. Du kommer för alltid att älska din killes styvmorsa men som ELLIOT säger, den direkta sorgen försvinner faktiskt till slut. Jag vet, jag har förlorat båda mina päron.
Några dör andra föds liksom. Ge liv! Döp ett barn efter henne. Allt är del av den stora idén! Du är stark Sandra, låt inte det här dra ner dig, du förtjänar mycket mer!
Nya tag låter som receptet!
Post a Comment